Blå moln
Blå drömmar på drift, driftiga molndrömmar, en tillvaro i dimman, det okända.
Blå drömmar på drift
I Aki Kaurismäkis film Moln på drift finns en scen med blå drinkar. En scen som på ett mycket effektivt sätt pekar på maktobalans. Den enes liv ett offer för den andres nycker. Den tidigare restaurangägarinnan får ett infall att starta en ny restaurang tillsammans med sin tidigare anställda. Som en kul idé. Den före detta hovmästaren, spelad av Kati Outinen, kan tacka ja eller fortsätta leva fattig utan framtidsutsikter. Ett erbjudande hon inte kan motstå. Inom fallskärmshoppningen skriver man ofta BSBD (Blue skies, black death) på sociala medier när en vän gått bort i en hoppolycka. På Bluesky skriver man bara black death.
Tänk ett alternativ med växlande molnighet. Istället för att lockas av klarheten och det problemfria. Kan vi förundras över mellanläget och det delvis skymda? Alternativt vänder vi blicken uppåt mot den blå himlen och missar allt som händer utanför vårt blickfång. Bluesky känns för mig som att tejpa fast en bakbelyst bild av en blå himmel 1 cm framför ögonen och intala sig själv att allt är bra.
Driftiga molndrömmar
Jag tycker om tanken på en social plats i det digitala. Men det är 2025 och vi har ännu inte lyckats skapa:
Digitala sociala sammanhang som spiller över på livet på armlängds avstånd från ett tangentbord.
Fysiska sociala sammanslutningar som leder till digitala sociala platser där samtalet förlängs, fördjupas, eller åtminstone pågar.
Är detta ett problem?
Vad skulle hända om fler hittade ett incitament att engagera oss i mindre digitala sammanhang? Nyckelordet är “engagera”. Inte snegla in i sammanhang, eller vara en passiv del av ett sammanhang. De flesta av oss fokuserar på ett abstrakt deltagande i oändligt stora plattformar. Platser där potentiellt hela världen kan se vad vi skriver, men oftast ingen lägger någon energi på vårt innehåll.
Visst finns det grupper och grupperingar inom alla sociala medier. Dynamiken i dessa är dock att en eller ett par personer modererar och resten visar sin närvaro med en emoji eller konsumerar informationen passivt. Eller hur?
Dessa lågenergisammanhang fick mig att tänka på Roberto Mangabeira Unger. Jag upptäckte honom 2017 genom Karin Pettersson och Georg Diez podcast “Anger Management” som senare bytte namn till “Start Worrying Details to Follow”. Eller om det var tvärtom. Den är ändå glömd nu. Eller var glömd. Jag uppmanar er att lyssna på denna episod. www.aftonbladet.se/podcasts/ab/episode/314371. Han beskriver att om man idag föreslår någonting som är annorlunda än det som redan existerar, reagerar folk med att tycka att det är fina tankar…men rena utopier. Om man istället lägger fram ett scenario som är besläktat med det vi redan känner till, reagerar folk genom att tycka att det är möjligt att genomföra, men trivialt. Så nästan allt som föreslås idag blir antingen utopiskt eller trivialt. Det är ett falskt dilemma. Finns mycket intressant i detta avsnitt. Hur kan vi föreställa oss strukturell förändring?
Det jag längtar efter är levande digitala grupper där 20-100 eller 100-1000 personer deltar med ett fördjupat intresse inom ett speciellt område och över tid aktivt delar med sig av tankar och idéer och bygger vidare på varandras tankearbete och kommentarer. Ett levande, högenergiskt forum kring en nischad fråga. Jag föreställer mig att ett par hundra personer från ett specifikt fält, låt säga scenkonsten, som engagerar sig i ett sånt forum skulle ha kraft nog att starta en rörelse, utanför algoritmernas koreografi, som kan leda till strukturell förändring. Är detta ens intressant för folk?
Skrev lite mer om detta på bristfällig engelska här: VVVhatever VVVorks
Nimbostratus i scenkonsten
När jag tänker på svensk scenkonst och de resurser och förhoppningar institutioner och fria grupper tillägnar sociala medier, och jämför detta med de resultat som uppstått under de senaste tio åren, blir jag inte särskilt imponerad. Varenda institution i branschen var late adopters och när de väl lärt sig hur ofattbart viktiga sociala medier är för att nå ut till och bygga relationer med sin publik, är det alldeles för jobbigt att tänka annorlunda en gång till. Längtan efter kontroll skapar en diskrepans mellan arbetet som utförs och arbetet som behövs. Waste.
Tänk dig att vi orkar slå ihop de antal timmar kultursektorn scrollat i sina mobiler och vid sina tangentbord på arbetstid under det senaste decenniet. Många timmar. Vad har den arbetstiden kostat sektorn hittills? Sen 2012 tex? Vi lägger till samtliga annonspengar som gått till Meta. Därefter jämför vi dagens relation med vår lokala publik och publikens generella intresse för scenkonsten. Resultatet? Blir vi otroligt imponerade över vad vi har åstadkommit för den summan? Blir vi imponerade över hur vi har prioriterat att använda vår tid? Har vi utnyttjat potentialen hos sociala medier till vår fördel eller har vi förändrat vårt beteende och fokus på ett sätt som primärt ger extra forza till SoMe-entreprenörers segergester?
Okända Moln
13-15 februari öppnar vi en pop-up plats i Stockholm, Hornsgatan 147.
Unknovvvvvvn clouds.
En dedikation till molnen, det okända och den konstnärliga skyddsängeln Kati Outinen.
Vi har tre vernissager på tre dagar. Butik, bar, champagnefrukost, galleri, performance och mer.
Nya verk av Anna Nordström, Anna Hallberg, Albin Granaas och samarbeten med Jay Gilligan, Jonas och Daniel (researchanddevelopment.se), Katarina Wiklund, Julia Jäntti med flera. På plats vid några tillfällen finns också gruppen This is the Still Place.
13 februari VIP-event 18:00-20:00, kontakta oss för tillgänglighet
14 & 15 feb: Dörrarna öppnar 10:00-22:00, releasefest från 17:00. Ingen RSPV, det är bara att dyka upp!
Mer info kommer.
Jag gillar det du skriver här. Intressanta frågeställningar!