De outbytbara polletternas tidevarv

Om NFT, kryptokonst, cirkuskonst och inspirerande hjältar

Jag utlovade en text om NFT för ett par veckor sedan. Ve och fasa! Jag är helt överväldigad av allt som har skett inom området sen dess. Eller, det är egentligen inte så mycket som har skett mer än att hypen kring digitala krypto-konstverk har gjort att det här obskyra fenomenet har diskuterats så väl i svenska morgontidningar som i Sveriges Radio. Parallellt med detta har krypto-twitter och varenda digital tidskrift, konstrelaterad Podcast och nyhetsbrev tagit upp fenomenet. Så blev det min tur. En enkel cirkusentusiasts simpla ord.

Jag inleder med att citera delar ur artikeln NFTs and a Thousand True Fans av Chris Dixon som i sin tur inleder med att citera Kevin Kelly.

I sin klassiska essä från 2008 ”1000 True Fans” förutspådde Kevin Kelly att internet skulle förändra kreativa aktiviteters ekonomi:

“För att bli en framgångsrik kreatör behöver du inte miljoner. Du behöver inte miljoner dollar eller miljoner kunder, miljoner klienter eller miljoner fans. För att försörja sig som hantverkare, fotograf, musiker, designer, författare, animatör, apptillverkare, entreprenör eller uppfinnare behöver du endast tusentals sanna fans.

Ett sant fan definieras som ett fan som köper allt du producerar. Dessa super-fans kommer att köra 200 mil för att se dig sjunga; de kommer att köpa inbundna och ljudboksversioner av din bok; de kommer att köpa din nästa statyett osedd; de kommer att betala för “best of” DVD-versionen av din gratis YouTube-kanal; de kommer till ditt “chef’s table” en gång i månaden.”

Kellys vision var att internet var den ultimata matchmakern, vilket möjliggjorde finansiellt stöd för 2000-talet. Kreatörer, oavsett hur de var nischade, kunde nu upptäcka sina sanna fans, som i sin tur skulle visa sin entusiasm genom direkt ekonomiskt stöd.

Men internet tog en omväg. Centraliserade sociala plattformar blev det dominerande sättet för skapare och fans att ansluta. Plattformarna använde denna kraft för att bli de nya mellanhänderna - de placerade annonser och algoritmiska rekommendationer mellan kreatörer och användare samtidigt som de behöll det mesta av intäkterna för sig själva.

Den goda nyheten är att internet nu går tillbaka till Kellys vision. Till exempel tjänar många toppskribenter mycket mer på Substack än vad de tjänade som anställda. […]

Krypto, och särskilt NFT: er (non-fungible tokens) kan påskynda utvecklingen av kreatörer som tjänar pengar direkt från sina fans. Sociala plattformar kommer att fortsätta att vara användbara för att bygga publik (även om dessa förmodligen också bör ersättas med överlägsna decentraliserade alternativ), men kreatörer kan alltmer förlita sig på andra metoder inklusive NFT och kryptoaktiverade ekonomier för att tjäna pengar.

Det finns många sätt att ta sig an det här ämnet vilket får mig att vilja understryka varför detta intresserar mig som scenkonstnär från första början. I snart fem år har jag fördjupat mig i det decentraliserade internets utveckling i sökandet efter möjligheten att skapa konstverk som möter en publik på meningsfulla sätt. Två viktiga komponenter för detta är:

  1. Att konstnärerna får möjlighet att vara delaktiga i beslutsfattandets ädla konst gällande sitt eget ekosystem

  1. Att publiken blir betraktade inte bara som passiva mottagare av presenterade upplevelser – utan aktiva deltagare och delägare i det de är med om att möjliggöra.

Ny teknologi visar nya sätt att skapa en kooperativ känsla mellan alla som värderar performance och scenkonst samt vill vara delaktiga i skapandet. Det i sin tur skapar nya fantasier och idéer. Jag är ute efter ett meningsfullt utbyte mellan alla som bidrar till cirkuskonstens ekosystem. Den känsla ett sådant utbyte skapar bidrar till nya format och nya ingångar till själva skapandeprocessen. Detta tänker jag högtravande för mig själv när jag nu skriver. Som regissör och cirkusartist står jag inte utanför det nuvarande systemet. Jag anpassar mig och skapar verk som fungerar inom vissa marknader. Detta till trots tänker jag inte släppa detta parallella spår. Det finns mycket som fungerar i det nuvarande systemet men det finns även mycket som är ruttet. Rädslan som uppkommer i mötet med det okända – som i det här fallet pekar mot miljöförstöring och hyperkapitalistiska våta drömmar – får inte ta över. Samma okända terräng påvisar nämligen också förstärkt gemenskap, tillit och rättvis fördelning av resurser inom kultursektorn.

Den hypen som sker just nu gällande digitala krypto-konstverk fokuserar allt för mycket på transaktioner av stora summor magiska internet-pengar eller dess inverkan på miljön. Varför ska det vara så svårt att se detta och samtidigt lyfta blicken och se vidare? Det är klart att det är spektakulärt att konstnärer nu kan sälja verk för miljontals kronor till anonyma köpare utan mellanhänder. Det är klart att det är förkastligt att en enda NFTs fotavtryck motsvarar en EU-invånares totala elförbrukning i mer än en månad, med utsläpp motsvarande att köra 1000 km eller att flyga i 2 timmar. Denna information passar perfekt i dagens click-bait-kultur. Men vi är mer nyfikna än så! Vi undrar: Vad innebär detta för cirkuskonsten?

Med det skrivet slänger jag in ett citat från skribenten och fotografen Matt Colquhouns underbara artikel Solidarity and Cryptocurrency: Notes on NFTs som han skriver på sin blogg Xenogothic:

NFT kan eventuellt tillåta oss att bygga solidaritet på ett sätt som både utmanar förväntningarna på en kapitalistisk ekonomi - en solidaritet utan likhet - tillsammans med vår egen cynism angående vad som krävs för att upprätthålla våra värdefulla kulturer, online och offline

Vad i hela friden är NFT för något tänker några av er nu frustrerat. Okej tänker jag. Jag ger mig i kast med en beskrivning såhär på fri hand.

Olle Strandberg, en simpel cirkusartist, förklarar NFT

För att verkligen släppa garden, och visa hur lite jag egentligen vet eller förstår, skriver jag denna förklaring helt efter min egen förståelse utan att tjuvkika på tidigare läsningar eller fråga en vän. Detta innebär att jag kommer att missa vissa poänger. Samtidigt kanske min förklaring är lättillgänglig i sin naivitet?

NFT står för Non-Fungible Token. Det finns en del trösklar för att känna att man äger det uttrycket. Mitt spontana försök att översätta detta fenomen är att kalla det för "Outbytbar Pollett". Orden unik eller oersättlig hade känts bättre men de är eventuellt inte lika pricksäkra.

Del 1: Utbytbart och outbytbart

Vad är utbytbart?

Mjöl är det exempel som snabbast dyker upp i min lilla hjärna. Om jag lånar en deciliter mjöl av dig förväntar du dig inte att få tillbaka en deciliter med samma mjöl från mig. Du vill säkert ha en deciliter av samma sorts mjöl dock. Om du är en riktig snåljåp eller mjölfantast vill du antagligen ha en deciliter mjöl av samma kvalitét som du lånade ut, men du har antagligen varken koll på, eller intresse av att veta, mer än att du fick tillbaka samma mängd som du lånade ut. Mjöl är således utbytbart. Ett annat exempel är pengar. Om jag lånar 50 kronor av dig vill du ha 50 kronor tillbaka men du vill inte ha samma femtiolapp tillbaka. Du kan till och med ta emot summan i enkronor, via swish eller eventuellt i en annan valuta. Pengar är utbytbara.

Vad är då outbytbart?

  1. Om jag lånar din dagbok för en djupläsning över helgen vill du antagligen få tillbaka just din dagbok och inte vilken dagbok som helst på måndag. Den är specifik, innehåller dina tankar och reflektioner och har ett affektionsvärde. Din dagbok är inte utbytbar.

  2. Om jag har en servett med ett telefonnummer skrivet på representerar den antagligen någonting annat för mig än vilken annan servett som helst. Den är icke utbytbar.

Så. Det var första delen. Nu över till den andra.

Del 2: Token.

Jag väljer att använda mig av ordet pollett för att förklara token. Vad är då en pollett?

Å ena sidan är förklaringen att en pollett är ett objekt som fungerar som en projiceringsyta som representerar ett visst värde eller en rättighet. Å andra sidan kan man förklara det enklare. Tänk dig att du vill spela arkadspel på baren Beer n' play på Hornsgatan i Stockholm. Helt frivilligt stoppar du då in ditt bankkort i en automat och växlar 100:- till tio stycken tillsynes värdelösa polletter i plast. Du gör detta för att det är dessa som går att stoppa ner i arkadspelets myntinkast. Dessa polletter ger dig alltså rätten att spela spelet. De representerar att du har investerat i spelande i Beer n' play. Du kan göra av med alla nu eller spara några till nästa gång och ta med dig hem.

(TIPS: Med lite flyt använder ett annat ställe samma generiska polletter fast säljer dessa dyrare och då kan du hacka systemet genom att investera i dem på Beer n' play för att senare använda dessa på det dyrare stället. )

Del 3: En outbytbar pollett

En outbytbar pollett är helt enkelt ett unikt objekt som representerar att den som håller det har rättigheter eller innehar det som polletten är kopplad till. Typ en biljett till en föreställning visar att den som håller biljetten har rätt att sitta på rad 4, plats 162 i den specifika teatern mellan klockan 19.00-21.30 det specifika datumet.

Del 4: Vad innebär ett NFT-konstverk då?

Kortfattat är ett NFT-konstverk en GIF-bild någon skapade på en kvart och sålde för en miljard kronor. Skojar. NFT Kryptokonst är en digital pollett (token) som länkar till ett digitalt konstverk (bild, film, text, multimedia, etc). Blockchain-teknologin säkerställer att vi härleder vår pollett till rätt konstverk. Din pollett kommer onekligen att peka mot just originalverket i sitt originalutförande och detta möjliggör att du kan köpa och sälja digital konst utan att vara orolig för att någon ska tvivla på att det är just du som äger konstverket i fråga. Precis som ett foto av ett konstverk inte värderas lika högt som originalverket värderas inte en skärmavbild av ett digitalt konstverk lika högt som originalverket. Detta kan få en att fundera över det mänskliga psyket. Visst vill vi hellre vara en sån som äger ett originalverk än en sån som äger en kopia av ett originalverk? Varför? Inte vet jag. För en fördjupad förståelse snabbt rekommenderar jag designern och kommunikatören Justin Cones lättlästa artikel The skeptics' introduction to cryptoart and NFTs for digital artists and designers. Jag rekommenderar verkligen att orka ta sig igenom den sidan. Det kommer att hjälpa de flesta som är nya för det här fenomenet tillräckligt för att kunna diskutera det.

Det är absolut inte här mitt intresse för NFT och blockchain börjar och slutar. Jag tycker att vi måste komma förbi idén om att lösningen på alla samhällsproblem är att skapa knapphet eller brist digitalt och på så sätt skapa ett högre värde på digitala samlarbilder. Visst är det någonting annat vi längtar efter egentligen? 

I NFT-fenomenet kan vi urskilja andra frågor och möjliga svar inom områden som ägandeskap, fördelning av resurser och makt, immateriella rättigheter, kreativitet och att samlas kring det gemensamma på nya sätt. Med risk för att upprepa mig själv: Min fasta övertygelse är att de nya associationer och möjliga fantasier vi får genom att tänka genom blockchain, non-fungible token och autonoma decentraliserade organisationer får oss att se möjligheter där vi inte tidigare anade att vi kan leta. Från ett scenkonstperspektiv tänker jag att andra delar av systemet som påverkar vårt konstskapande än vi tidigare tittat bör påverkas. Detta påverkar i sin tur oss som frigörs och skapar nya uttryck, berättelser, format och fantastiska delade upplevelser.

Ni kanske inte förstod ett ord av min förklaringsmodell och därför bjuder jag nu med nöje in Chris Dixon till förklaringen genom att översätta delar av hans text NFTs and a Thousand True Fans.

Chris Dixon förklarar NFT

NFT är blockchain-baserade uppgifter som unikt representerar delar av medier. Medierna kan vara vad som helst som är digitalt, inklusive konst, videor, musik, gifs, spel, text, memes och kod. NFT-filer innehåller ytterst pålitlig dokumentation om deras historia och ursprung och kan ha kod bifogad för att göra nästan allt som en programmerare drömmer om (en populär funktion är kod som säkerställer att den ursprungliga skaparen får royalties från sekundärförsäljning). NFT:er är säkrade med samma teknik som gjorde det möjligt för Bitcoin att ägas av hundratals miljoner människor runt om i världen och representera hundratals miljarder dollar i värde.

Det finns tre viktiga skäl till varför NFT erbjuder grundläggande bättre ekonomi för skapare.

1. De tar bort kostsamma mellanhänder. Logiken med blockchains är att när du köper en NFT är den din att kontrollera fullt ut, precis som när du köper böcker eller sneakers i den verkliga världen. Det finns och kommer att fortsätta att finnas NFT-plattformar och marknadsplatser, men de kommer att begränsas i vad de kan ta ut i vinst eftersom blockchain-baserat ägande flyttar tillbaka makten till skapare och användare.

2. Det andra sättet NFT förändrar kreatörsekonomin är genom att möjliggöra detaljerad prisnivåsättning. I vanliga annonsbaserade modeller genereras intäkterna mer eller mindre enhetligt oavsett fansens entusiasm. Likt Substack tillåter NFT skaparen att “utnyttja” de mest passionerade användarna genom att erbjuda dem speciella saker som kostar mer. Men NFT går längre än icke-kryptoprodukter genom att de enkelt kan delas upp i en fallande serie av prissättningsnivåer. NFT NBA Top Shot-samlarkort varierar från över 100,000USD till några dollar. Fan av Bitcoin? Du kan köpa så mycket eller lite du vill, ner till 8 decimaler, beroende på din entusiasm.

3. Det tredje och viktigaste sättet NFT förändrar kreatörskonomin är genom att göra användare till ägare och därigenom sänka kundernas overheadkostnader till nära noll. […]Bitcoin och Ethereum har inga organisationer bakom sig, än mindre marknadsföringsbudgetar, men används, ägs och älskas av tiotals miljoner människor.

Det hittills största NFT-projektet, NBA Top Shot, har genererat 200 miljoner USD i bruttoförsäljning under den senaste månaden samtidigt som de spenderade oerhört lite på marknadsföring. De har kunnat växa så effektivt eftersom användarna känner sig som ägare - de har skin in the game. Det är sann peer-to-peer-marknadsföring, drivs av gemenskap, spänning och ägande.

Det var vad Chris Dixon hade att tillägga. medierad via hastig översättning till svenska.

De NFT-inspirerande hjältarna

Nu när vi har kommit såhär långt vill jag slå ett slag för en text som svarar på konstnären Memo Aktens inlägg i NFT-frågan – The Unreasonable Ecological Cost of #CryptoArt (Part 1) – vilket skapade en ökad medvetenhet kring blockkedjors inverkan på klimatet. Memo Akten medverkar själv i artikeln från vilken jag plockat ut några citat nedan men jag har valt att primärt lyfta delar från mina hjältar Geert Lovink, Primavera de Filippi och Casey REAS. Mitt syfte med detta är att se till att vi fortsätter tänka kring det värde som NFT och blockkedjorna potentiellt kan skänka oss som konstnärer, kreatörer och människor.

Kort om de citerade skribenterna

Geert Lovink är en medieteoretiker, internetkritiker och grundare av Institutet för nätverkskulturer på Amsterdam University of Applied Sciences. Han har medverkat i mitt projekt The Sphere i labbet The Sphere as Digital Commons nu i höstas och han är författaren till den fantastiska boken Sad by Design.

Primavera De Filippi är en forskare inom juridik, internetaktivist och konstnär, vars arbete fokuserar på blockchain, peer-produktionssamhällen och upphovsrätt. Hon är forskare vid CNRS och fakultetsassistent på Berkman Klein Center for Internet & Society vid Harvard University. Primavera knockade mig totalt när jag tog del av hennes konstverk Plantoid. Det var detta konstverk som vi fick mig att tänka vidare på hur en föreställning kan agera som ett subjekt med en automatiserad fond som erbjuder konstnärer möjligheten att skapa en iteration/ny generation av sig själv.

Casey REAS är en konstnär som arbetar med programvara. Sedan 2000 har han ställt ut programvarukonst i gallerier och institutioner runt om i världen. Han är professor vid UCLA och medskapare av Processing, ett gratis programmeringsspråk med öppen källkod och miljö för konstnärer. I mars 2021 lanserar han Feral File, ett online-galleri som använder Bitmark blockchain. REAS är en nyare bekantskap för mig men jag älskar Processing som koncept så han får hamna på hjältekontot för den här utgåvan av Antigravitation.

Nu över till Episode V. Toward a New Ecology of Crypto Art: A Hybrid Manifesto: A response to the environmental cost of crypto art by artists, activists and theorists. Jag väljer att fetmarkera meningar jag tycker känns extra härliga.

Geert Lovink:

Ur konstnärens perspektiv är det som är mest angeläget inte så mycket en marknadsplats eller blockchain utan ett peer-to-peer-betalningssystem som kräver minsta möjliga mellanhänder, baserad på offentliga standarder men utan att vara föremål för företags- eller statskontroll.

Kryptokulten är i nuläget för mycket av ett mål i sig själv, styrt av en osynlig "pump 'n' dump" mobb vars marknadsplats är bördig terräng dit “tveksamma pengar” kan slussas. Efter ett decennium med gråzons-valuta och token-spekulation är det dags att fokusera på användaren snarare än att odla mer giftig maskulinitet och bunkring av "digitalt guld”. Konstnärer och kulturarbetare behöver snabbt nya intäktsmodeller för att stödja deras praktik. I våra debatter inom vårt nätverk MoneyLab, som grundades 2013, har vi alltid betonat vikten av ytterligare inkomstformer för att bekämpa massprekaritet för alla kreativa arbetare.

På samma gång ger möjligheterna också spänning, och det är därför så många ungdomar är inblandade. Vi känner alla att vi är en del av en alkemisk rörelse som syftar till att omdefiniera pengar med potential för en radikal omfördelning av tillgångar.

Primavera de Filippi:

Medan ett växande antal nya konstnärer för närvarande utnyttjar denna teknik för att sälja digitala konstverk online, får kryptokonströrelsen också ökande kritik.

Många anser att kombinationen av konst och kryptovalutor inte kvalificerar som en ny konströrelse så mycket som ett nytt medium för konstförsäljning och spekulation, en spekulation som replikerar själva systemet som det ursprungligen var tänkt att störa. Andra har kritiserat det för de stora energikostnaderna och de ekologiska skadorna som läggs in i det nya mediet.

Ändå använder många artister inte blockchain-teknik för att distribuera sina konstverk, utan snarare som ett sätt att skapa nya konstverk som annars inte skulle vara möjliga. År 2014 introducerade Carmen Weisskopf och Domagoj Smoljo, annars känd som !Mediengruppe Bitnik, Random Darknet Shopper, ett pågående konstnärligt projekt där en automatiserad shoppingbot använder Bitcoin för att köpa slumpmässiga produkter från darknet som sedan levereras direkt till ett fysiskt utställningsrum. […]

År 2015 skapade jag den första Plantoiden, en mekanisk växtliknande varelse som lever på kryptovalutor för att betala artister för att sprida nya iterationer av sig själv. Projektet utnyttjar alltså blockchain-tekniken för att utforska en ny affärsmodell för konstnärlig produktion, med medel som inte styrs av en konstnär utan av Plantoids själ, i form av ett smart kontrakt på Ethereum blockchain. På samma sätt lanserade Paul Seidler, Max Hampshire och Paul Kolling 2017 Terra0, ett initiativ som använder blockchain-teknik för att hjälpa en skog att blomstra, växa och samla kapital genom att sälja sin egen resurs (trä) för att utvidga sitt territorium genom köpet av nytt land. Här är fokus inte på användningen av blockchain-teknik som utbytesmedel, utan snarare teknikens potential att ge större autonomi till konstverket.

All oro kring kryptokonst döljer blockchain-teknikens verkliga potential för en konstvärld som för närvarande formas av sina mellanhänder.

Medan risken finns att ytterligare stärka nyliberala “spekulationskretsar” visar ett antal konstnärer att blockchain är ett revolutionerande ekosystem där självreplikerande ”autonom” konst kan blomstra oberoende av dess ursprungliga skapare.

Casey REAS:

Den vackra idén med nätverksbunden digital konst är att alla hela tiden kan få tillgång till den. Konsten kommer till mig genom nätverket, var jag än är, oavsett vem jag är.

Galleriet är vilken webbläsare som helst, som körs på vilken dator som helst, var som helst i världen. Det finns ingen brist, arbetet kan kopieras helt och överföras utan friktion genom nätverken. Allt vi förstår om brist och värde skiljer sig från hur det fungerar inom digital konst. Det finns ingen enda, autentisk kopia; det finns så många identiska kopior som önskas.

På samma gång kan människor fortfarande samla på det och äga det. Detta är ingen motsägelse. Digital konst är gratis och värdefull samtidigt. Samlarens värde ligger i att äga äganderätten till verket, och inte i kraftdynamiken för att begränsa åtkomsten. Samlaren har en sak som ingen annan har - rätten att sälja verket. Ju mer verket delas, desto mer värde får det. Det är i allas intresse att verket ska cirkulera och vårdas. Digital konst har alltid varit tillgänglig, men blockkedjor har gjort att det är önskvärt att samla den i stor skala. Alla i nätverket har tillgång till samma information om vem som äger vad, och ingen av dessa uppgifter kan förfalskas. Det finns en tydlig linje från konstnären till samlaren; härkomsten är äkta. Även idén med blockchain är vacker.

Den saknade delen av detta eleganta system är hur informationen verifieras. Beräkningskraften som verifierar en proof-of-work (PoW) blockchain som Bitcoin eller Ethereum är oerhört ineffektiv och energianvändningen är häpnadsväckande. Är det konstnärernas ansvar att "fixa" blockchain? Kommer artister som bojkottar blockchain att förändra något? Bör en konstnär belastas av skuld för att sälja arbete genom en blockchain? Alla blockkedjor är inte skapade lika och inte heller systemen som utnyttjar dem.

Det är inte ett allt-eller-ingenting-förslag, men kommer den här frågan att sänka skeppet? Borde det sjunka? Vilka är alternativen?

Institutioner och individer har försökt stödja digital konst i årtionden och ingenting har fungerat! Konstmarknadens omfamning av digital konst har långsamt vuxit, men effekten är fortfarande liten. Provisionerna är få och sker med långa mellanrum och bidrag är samma historia. Otaliga företag har byggts för att stödja digital konst och har kollapsat. Digitala konstnärer har alltid kämpat för att få tid och utrymme att göra sitt arbete. Det är krassa verkligheten. För alla som har varit uppmärksamma har de senaste månaderna (till och med januari månad allena) förändrat allt - för tillfället.

Andra intressanta artiklar om NFT

Hur kan vi komma att applicera NFT på vårt arbete nu och i framtiden? Jag har under den här rubriken valt att rekommendera några olika artiklar. Jag har gjort ett litet urval baserat på de otaliga länkar som delats mellan oss i The Sphere samt som fastnat i mitt slö-sökande på kvällskvisten. Sånt som sker när man övergett sociala medier.

En intressant artikel av skribenten John Palmer, Crowdfund: $ESSAY, inleds såhär:

Ett nytt experiment börjar idag: att använda krypto för att crowdfunda nästa essä jag skriver, med titeln Scissor Labels.

Istället för att publicera mitt arbete gratis eller lägga det bakom en betalvägg gör jag ett sorts mellanting: jag samlar in pengar för att producera en ny essä i utbyte mot ägande av verket. Detta gör det möjligt för mig att ägna min heltid åt att skriva stycket, samtidigt som det låter det existera som en allmänning för alla att läsa. Crowdfunden är nu live och kommer att vara öppen i en vecka, eller tills taket är nått.

Visst blir man inspirerad? Hur skulle man kunna applicera detta kvalitativt på scenkonst?

Artikeln NFTs Have the Potential to Crack Royalties and Give More Value to Artists är skriven av James Beck för "The Defiant". En nättidning med fokus på decentraliserad finans. Den är inte en ren njutning att läsa för den som inte har förkunskap inom området, men den lyfter några spännande tankar om NFT inom musikindustrin för de som anser att det nuvarande ersättningssystemet är trasigt.

Inledningsvis berättar Beck att musikern Jaques Greenes låt Another Girl har spelats ca 7 miljoner gånger på Spotify vilket har genererat ca 27,904 USD i royalties. Samma artist sålde en GIF-bild med tillhörande musikloop för 13ETH (ca 16,000 USD) förra veckan. Alltså nästan hälften av värdet på 7 miljoner spelningar över hela världen fördelat över ett decennium via Spotify, för en sex sekunders loop köpt en gång.

Det som har skett här är alltså att en artist har skapat en NFT-konstverk. Just det här exemplet var bara en loop och en GIF men varför skulle inte musiker kunna skapa NFT:s för all sin musik? Det är möjligt att säkra en låts metadata och se till att royalties automatiskt betalas ut till den som har rättigheterna kopplade till filen som säljs eller spelas.

Artikeln fortsätter med att beskriva utvecklingen av nya tokens på Ethereums blockkedja som kan säkerställa att de som bidrar till en låt automatiskt får royalties även när den säljs vidare mer än en gång. I nuläget med de ERC-721 tokens som används är inte det givet. Men problemet har en lösning och det innebär nya möjligheter för artister att få ersättning för sitt arbete och för att sprida sin musik, utan mellanhänder. Artikeln nämner även att organisationer (likt STIM i Sverige) som förvaltar och upplåter rättigheter till musik i dagsläget undersöker möjligheten att använda sig av NFT:s för att effektivisera sitt uppdrag.

Artikeln A New Media Structure: The Ownership Economy skriven av en Jarrod Dicker på darkstar.mirror.xyz inleds med premissen att medieföretag idag är talangföretag. Detta har blivit uppenbart och den stora bristvaran och det mest eftersträvansvärda är således: människor. Skickliga människor. Parallellt med detta utvecklas en mängd plattformar som erbjuder individer att på ett allt enklare sätt skapa verksamheter med sig själva i fokus. Det finns många anledningar till att göra detta eftersom man på så sätt själv lättare kan välja och vraka mellan hur man vill spendera sin tid, vilka varumärken eller organisationer man vill förknippas med, vilka uppgifter man vill ha, osv. Talangfulla specialister vill äga möjligheten att själva bygga upp sitt rykte och varumärke på rätt sätt. Det finns dock en mängd svårigheter och baksidor med att bygga ett företag kring sin talang som individ. Allt fler blir utbrända och saknar ett gediget skyddsnät.

Räddningen kan vara något som Dicker presenterar som "The Ownership Economy" (Ägandeekonomin). Genom att kombinera decentraliserade autonoma organisationer (DAO) med Digitala Outbytbara Polletter (NFT) skapas en ny affärsmodell som ger incitament för kreatörer att samarbeta med alla funktioner i sitt ekosystem (eller sin gemenskap). Detta sker genom en ny sorts ägandemekanism.

De företag som skapas på det här sättet kommer att samägas av kreatörer, operatörer och kunder. Man kan tänka sig dessa företag som kollektiv. Vidare går Dicker in på Decentraliserade Autonoma Organisationer. DAO.

(DAO har jag inte utrymme att skriva om i den här texten. En text som jag gillade mycket när jag läste in mig på ämnet runt 2017 är Why DPO, not DAO?. Där skriver Tere Vadén, en av initiativtagarna till Economic Space Agency, om DAO:s och drömmer vidare om DPO:s. – Decentraliserade Programmeringsbara Organisationer.

DAOs should be able to be partially autonomous, but still humanly governable and designed from the start to be re-programmable.

Det viktiga i denna text är dock det faktum att DAO:er ändrar förhållandet mellan konsumenter och producenter och på ett effektivt sätt gör alla till medskapare och ägare av organisationen i fråga. På ett sätt som kan liknas vid P2P nätverk. Det innebär att alla som bidrar till organisationen samäger denna och har rätt att fatta beslut om hur den utvecklas framåt. Om vi då lägger till en extra feature och låter allt som skapas digitalt inom organisationen bli NFT:er kan alla som har bidragit till respektive NFT få royalties för sin insats till denna – varje gång den säljs vidare, i all evighet. Något som kan bli synnerligen intressant om vi tänker oss NFT bortom endast digitala krypto-konstverk.

Om det vi producerar registrerar alla som bidrar till varje enskild produkt och automatiskt distribuerar vinst till alla som bidragit varje gång denna säljs utan mellanhänder blir det ganska intressant ändå? Det får oss att reflektera över vilka bidrag eller vilken typ av insatser vi tar notis om. Det är här begreppet "contributive accounting" blir oerhört intressant. Vilka värden registrerar vi när vi registrerar de som bidragit till produktionen i organisationen och hur kan vi distribuera vinsten rättvist mellan dessa?

Avslutningsvis skriver Jarrod Dicker att varje skapare av en NFT kan välja två vägar. Den oberoende eller den kollektiva. Den kollektiva är onekligen banbrytande och intressant.

Share

NFT OCH CIRKUSFÖRESTÄLLNINGAR

Låt oss för en stund föreställa oss att vi kunde skapa digitala representationer av live föreställningar. Dessa måste inte vara avbilder av föreställningarna eller ens likna dessa. De behöver endast vara godtagbara som representationer. Som påpekats ovan kan en NFT bestå av alla typer av digitala medier inklusive kod. Jag tycker om att tänka mig en NFT som en låda i vilken jag kan lägga i vad jag vill. Vad händer om jag lägger ner ett manus tillsammans med skrivna reflektioner från den kreativa processen? Filmsekvenser, ljudupptagningar, detaljer som är synliga när man ser verket och detaljer som endast är synlig för ägarna av verket.

Tänk er nu en plats för dessa föreställningsspecifika NFT:s. Publik från hela världen kan satsa på dessa och sätta igång de förprogrammerade processerna som sker när ett visst monetärt tak har nåtts. Publik som satsar, blir delägare och ser till att resurser fördelas till alla medverkande som ska levandegöra de digitala representationerna av verk som ska bli till eller åter väckas till liv. Varje verk är kopplat till olika lager av beslutsfattande. Var, när och hur ska verket ske?

Varje verk som presenteras är kopplat till en gemensam finansieringspool. Vinst utöver spelkostnader går tillbaka till poolen som matchar privata medel från en investerad publik tillsammans med statliga medel.

På samma gång kan varje NFT fungera som ett samlarobjekt och säljas vidare gång efter annan och generera mer resurser till varje produktion. En viss procentenhet, förutbestämd av upphovspersonerna, distribueras automatiskt till kreatörerna (ett vidgat kreatörsbegrepp som innefattar funktioner vi vanligtvis inte tänker på).

Det slutar givetvis inte här. Jag skriver det ovanstående bara som en katalysator för vidare spekulationer om hur vi kan tänka om på vilket sätt vi skapar och finansierar produktioner.

Tack för den här gången! Vi ses igen om två veckor.

Kärlek,
Olle

Share Antigravitation