Den lilla startup-cirkusen i den oändliga mörka skogen
Längs små imperialistupptrampade stigar till en dunge med vagnar runt en lägereld
Den här utgåvan av Antigravitation är om möjligt ett längre skott än tidigare. Jag fick en sorts aha-upplevelse i magregionen när jag lästa Alex Dancos senaste nyhetsbrev om varför startup-scenen i Kanada inte kan mäta sig med den i Amerikanska Bay Area. Den magcentrerade aha-upplevelsen kommer sig av att texten genast skapade en mängd frågeställningar angående den svenska cirkusscenen. En sådan mage har jag. En intressant del gäller det höga priset en startup får betala för att ta emot statliga stöd. En annan huruvida vi ser på våra initiativ som ändliga eller oändliga spel.
Det känns väldigt kul att tänka vidare om detta men ironiskt nog har en hög av milstolpsbeprydda ansökningar för statliga kulturstöd satt käppar i hjulet. För mina tankar och för det kreativa flödet. Ett flöde som skriker efter att få grotta ner sig i den kanadensiska startup-scenen och dra paralleller till den svenska scenkonsten och samtida cirkusen. En bit på vägen har jag dock kommit. Trassligt värre. Let’s go!
Från början
Jag läste alltså “Why the Canadian Tech Scene Doesn't Work” av Alex Danco av någon outgrundlig anledning och fastnade i cirkusfantasier allt eftersom jag läste vidare.
Danco inleder din text med att beklaga sig över Kanadas tech-scen. Det finns individuella framgångssagor men någonting saknas och han vet precis vad det är. Allt har gått snett eftersom det inte finns en levande startup-scen som fungerar. Anledningen till detta är i sin tur att en miljö som Kanadas, där finansieringen av startups är långsam och där många startups får statligt stöd, fastnar i att spela vad författaren James P Carse i sin bok “Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet” kallar ändliga spel. Därefter skriver Danco om änglar, och då i synnerhet om affärsänglar.
Snabb wiki-info för er som vill:
”En affärsängel är en privatperson som satsar sitt kapital, både monetärt och intellektuellt kapital i nystartade företag, som en form av riskkapital. Företagaren får då tillgång till kapital, erfarenheter samt kontakter. Affärsängeln har ofta själv egen erfarenhet av att ha grundat, expanderat och sålt bolag. Affärsängeln tar ofta också plats i företagens styrelser och bidrar därmed aktivt till utvecklingen”
En lite intressant information när vi ändå länkar den kanadensiska startup-scenen med den svenska cirkusscenen:
”Uttrycket affärsängel som benämning på en investerare användes inledningsvis för rika personer som stöttade teaterproduktioner på Broadway. “
I Kanada brukar man säga “Det finns fantastiska ingredienser för ett bra tech-ekosystem. Det enda problemet är att det saknas investerare.” Det finns dock ett större problem än att helt sakna affärsänglar. Nämligen att ha dåliga affärsänglar.
Bra affärsänglar:
Spelar oändliga spel. Oändliga spel spelas för att man vill fortsätta att spela. Man vinner inte oändliga spel. De innefattar lärande, kultur, gemenskap. Hela idén med att spela är att få in nya spelare så att de också kan få spela. Änglarna är således med för att fortsätta delta i scenen. De bygger ofta sin status i en växande gemenskap.
The way to make money angel investing is to not set out trying to make money.
Dåliga affärsänglar:
Spelar ändliga spel. Ändliga spel spelas för att vinna. För att försäkra sig om detta begär vill de få kontroll och begär saker från grundarna av deras investering. Nämligen affärsplaner och milstolpar. (Det finns såklart en mängd företag som funkar på det sättet. De har ett redan utstakat mätbart mål och det vet vad det innebär att vinna. Dessa företag är däremot inte startups. )
Startups handlar om att satsa allt på en framtid som kommer att vara radikalt annorlunda från nuet. De är liksom värdefulla så länge magin kring denna potential hålls levande, så länge värderingen inte går att spika och så länge de änglar som investerar är goda änglar som vill spela oändliga spel.
Kortfattat kan man säga att en miljö med många stora exits genererar många nya affärsänglar och motiverar de som redan existerar. En motsatt miljö fastnar i en bana som snarare fokuserar på likviditetshändelser, att söka pengar, än nyfiket utforskande av det okända.
Raskt vidare
För att raskt komma vidare i mina tankegångar hoppar jag till då Danco tar upp den stora risken med milstolpar inom en startup. I Kanada skryter tech-scenen ofta med hur de lyckas klara av sina milstolpar men inser inte att hela det konceptet egentligen tar död på själva projektet.
Så fort man bryter ner ett projekt till milstolpar börjar man nämligen spela ett ändligt spel. Frågan går från:
“Vad kan gå rätt” - en fråga som uppkommer när det rätta ännu inte är definierat
till
“Vad kan gå fel?” - en fråga som uppkommer när det enda som är definierat är vad som är rätt.
Magin är bruten!
Som sagt är det oändliga spelets attraherande kraft i startup-världen just att satsa på en icke utstakad framtid och få med fler nyfikna spelare längs med vägen. Bubblan måste få växa inom vissa former och då är milstolpar effektiva, och kladdiga, barnfingrar som spräcker bubblan före luftfärden är över.
Utöver milstolparnas antimagi finns ytterligare anledningar till att Kanadas startup-scen inte fungerar. Nämligen statliga program framtagna för att få startup-scenen att fungera. Ett statligt program i Kanada är SR&ED (Scientific Research & Experimental Development). Om ni är ett etablerat kanadensiskt teknikföretag, låt oss säga Ubisoft, är det här programmet hjälpsamt. Men det är inte "gratis pengar". De är riktigt dyra pengar eftersom ni måste säga vad ni ska göra med pengarna.
Det här verkar ju rimligt kan man tänka. Allas borde ha rätt att veta vad skattepengarna går till.
Men det som händer när arbetet i startup:en börjar handla allt mer om att mäta vissa parametrar, som tex hur dagar spenderas, timrapporter och vilket FoU-värde som skapas, så kostar detta tid, fokus och framförallt energi till nyfikenhet på det okända. Ni blir återigen tvingade att spela ett ändligt spel eftersom ni måste artikulera vad pengarna ska gå till. Då krävs det ju att ni redan definierat:
Vilket problem ni ska lösa.
Hur ni ska lösa det.
Ni börjar således arbeta med att definiera problem och formalisera själva arbetet. Risken är att en stor mängd meningsfullt arbete med det som ni vill göra omvandlas till administrativt arbete för att vissa hur bra ni spenderat pengarna.
Program som SR&ED är alltså i praktiken katastrofala initiativ när det gäller att stödja startup-ekosystemet. Pengarna ni får blir den dyraste typen av pengar ni kan föreställa er: de distraherar, de kräver motiveringar, de dödar kreativitet och de förvandlar startup:en till ett statligt arbetsprogram. Detta innebär också att ni blir fast i en loop där ni måste fortsätta spela ändliga spel, och definiera era problem och lösningar på förhand för att visa värdet av det ni gör…och så fort ni redovisar det faktiska värdet och ditt företag har blivit ett milstolpsorienterat företag så kan det fortfarande bli mycket, men inte överraskande.
En nätt sammanfattning i viss mån.
“Vad är det nu jag har slängt upp i luften”, sa jonglören med ögonbindel och utan känsel i händerna.
Frågor som uppkommer
Hur kan vi som är verksamma inom cirkusfältet, och svensk scenkonst i stort, bibehålla det potentiellt fantastiska i de projekt och verksamheter vi skapar?
Hur kan vi försätta oss i situationer där vi fortfarande kan vara både nyfikna och ha likviditet nog att genomföra någonting?
Finns det en potential för det kulturstöd som tillfaller oss att distribueras på ett sätt som inte liknar staten vid en dålig affärsängel (med mycket goda intentioner) som spelar ett ändligt spel?
Var i hela världen/Sverige finns de goda affärsänglarna som i ordets ursprungliga bemärkelse ser till att det informella värdet av konsten bibehålls inom exempelvis cirkus och annan scenkonst som skapar fantastiska situationer där människor kan mötas, reflektera och växa tillsammans i stunden?
Hur kan vi samäga våra gemensamma magiska projekt och vidga vi:et till alla som är intresserade av att delta i de risker och möjligheter vi skapar?
Det är något i den stilen som for igenom min hjärna häromveckan.
Rapport från den mörka skogen
För övrigt är jag nu i den mörka skogen. Jag och min lilla cirkus, Saloranta & de Vylder, har slagit upp vårt lilla tält i en glänta där. Som ett fåfängt försök att göra någonting. Vad som helst bara det är någonting. Det vill säga, som ett offer för min nyfikenhet och mina höga ideal sa jag upp alla mina sociala mediekonton. De Vylder hakade på.
Vissa plattformar skall ej matas mer.
Samtidigt varken kan eller orkar vi undvika GAFA (Google, Apple, Facebook, Amazon) helt. De två förstnämnda tar ju i princip bort hela internet och den sistnämnda äger ju molnlagringen till resterande internet. Men F:et och deras Instagram, Whatsapp och lite andra aktörer t.ex. Twitter raderades.
Här är jag nu i en del av nätet som bloggaren Yancey Strickler uppmärksammat kallade den mörka skogen. (En titel tagen från sci-fi författaren Liu Cixins värld.) Här i skogen tycker vi om nyhetsbrev, podcasts, slutna kanaler och grupper. Områden som inte är optimerade, indexerade och algoritmstyrda i lika stor omfattning. Lite mer som den fysiska världen.
Jag gillar att tänka på den mörka skogen som en plats med närhet till ljuset, clearnet och det kommersiella men även till det allra mörkaste och dolda. Känns onekligen spännande. I skrivande stund kanske det mest har inneburit att jag orkat läsa Aftonbladet Kultur i avsaknad av Instagramflödet…men det kan vara början på något stort!
Som en mycket härlig text av Caroline Busta i senaste Document Journal beskrev:
För att vara verkligt kontrakulturell idag, i en tech-hegemonisk tid, måste man framför allt förråda plattformen, vilket kan ske genom att förråda eller skiljas från ditt offentliga online-jag.
Tack för den här veckan! Ni får hemskt gärna dela Antigravitation hur ni vill med vänner eller fiender. På plattformar eller i hemliga mailgrupper. Vi ses om två veckor.
Avslutningsvis lite tankar om bidrag från The Sphere och Erik Bordeleau.
The Sphere Insta: