Inledningsvis vill jag tacka för all fin respons på det förra nyhetsbrevet om den lilla start-up cirkusen i den mörka skogens glänta. Det är fint att få ta del av era reflektioner!
Antigravitation startades för ett par månader sedan och det är fint att det redan svävar hyfsat. Jag kommer även fortsättningsvis kalibrera både form och innehåll. I nuläget påbörjas en parallell serie med specialfokus på kulturrapporter från när och fjärran. Torrt och spännande.
Återblick och reflektion
I det förra utskicket jämförde jag Alex Dancos tankar om start-up kulturen i Kanada med nuläget inom den samtida cirkusgemenskapen och landade i en serie frågeställningar. Dessa rörde å ena sidan hur statlig finansiering kan ske utan att kosta mottagaren möjligheten att skapa relevant konst och å andra sidan hur privat finansiering av scenkonst ska kunna ske med fokus på att bidra till oändliga spel. Frågeställningar som uppkommer i förhoppningen om att en omstart för kultursektorn kan innebära korrigeringar av systemfel som bidrar till en lågenergi-kultur.
Även om det inte är hela lösningen skulle finansiering som bidrar till möjligheten att experimentera med själva användandet av resurserna krävas för skapa ett levande, utvecklande högenergi-ekosystem för scenkonsten. Det gäller inte minst för cirkuskonsten, en ung konstform med en säregen historia som kräver snabba försök och misslyckanden för att inte stagnera. Konstformen existerar oavsett vilket, men vi som skattar den högt vill se den existera i olika former, med så få kontrollmekanismer som möjligt, och maximal möjlighet att skapa ett stort mångfacetterat deltagande.
Ett framtida fragment från en intervju under Scenkonstbiennalen 2025
Detta är eventuellt en hastig transkribering från en podd som publicerades i direkt anslutning till biennalen.
Olle: Välkommen D! Du är medlem i ett distribuerat postkritiskt cirkuskollektiv som arbetar med det vi i folkmun kallar cyber-fysisk cirkusolydnad. D, skulle du kalla dig själv cirkusartist?
D: Nej. Alltid samma dumma fråga. Jag antar att det finns några cirkusartister som skulle kalla mig en "cirkusartist", andra skulle kalla mig "konstnär" och andra bara "lat akrobat". Det finns många smutsiga namn för sådana som mig, men jag bryr mig inte.
O: Har du eller ni en vision? Vad är det som driver ert arbete framåt?
D: Inledningsvis vill jag säga att även om vår verksamhet tas för givet idag är vi fortfarande ett mycket ungt kollektiv. Jag tror att vi bara var runt 1000-2000 aktiva medlemmar omkring 2022 när vi kunde återgå till en hyfsat fri tillvaro efter pandemin. Grunden var ju en mängd parallella strömningar som på olika sätt sammanfogades under en period där digitalisering, 5G och distribuerat arbete var på frammarsch. I samhället i stort, samt i den globala scenkonstbubblan. Detta skedde samtidigt som branscher gick under, arbetslösheten växte lavinartat, staten arbetade fram lagar för att stänga in delar av befolkningen efter behov och fascismen bredde ut sig. För vår del var det naturligt att tankar kring både cirkuskonsten och statskonsten genomsyrade våra kreativa processer vilket ledde till arbeten med ursprung på hemmaplan, som t.ex. The Sphere, samt liknande internationella projekt. Dessa initiativ som arbetade mot ett distribuerat beslutsfattande och ett samägande av de gemensamma tillgångar, både immateriella och fysiska, som krävs för att skapa en cyberfysisk cirkusolydnad var viktiga katalysatorer. Något som så tydligt påverkade hela kultursektorn på den tiden. Men även den typ av märkliga väv av aktiviteter vi har idag i det post-sektoriella samhället i sviterna av den runda kuben 2024.
O: Jag vet inte riktigt om du svarade på frågan där. Jag återkommer till den strax. Jag undrar hur du ställer dig till det oväntade Riksteaterdraget från 2021?
D: Svårt att säga vad som beror på vad. Det som hade kunnat vara pengar i sjön fick ju en otrolig inverkan på hela fältet. Det var genialt att låta pengarna gå till att anställa verksamma konstnärer i nära koppling till olika regionala institutioner men med fokus på alternativa spelplatser. Att låta varje enskild region matcha den investeringen genom att öronmärka delar av det ökade tillskottet för scenkonsten från Kulturdepartementet till cirkuskonsten. Det skapade mycket bra ringar på vattnet. Att alla lokala initiativ och lärdomar effektivt delades mellan de olika regionerna inspirerat från arbetet med smittspridningen gav effekt. Det, tillsammans med den kvadratiska röstningen som lät branschen själva tillsätta tjänsterna och delta aktiv i utvecklingen på ett fungerande sätt, skapade en kultur med mycket hög energi. Det var vackert att se hur snabbt det gick. Det är konstigt att tänka sig idag att det fanns en skiljelinje mellan utövare och publik. Så märkligt att begreppet mosaikängel kom in i svenska akademins ordlista så sent som förra året. Crowdfunding 3.0 och ett dussintal cirkuskonstnärer i beslutsfattande positioner startade verkligen något.
O: Ja verkligen…Men du, jag undrar vad själva målsättningen är?
D: Det får vi ta en annan gång. Jag måste vidare. Vi har lite röstningar att göra angående den distribuerade kosmolokala världsbiennalens programläggning och så börjar jag bli lite hungrig. Vi hörs!
O: Ok. Tack D. Det var fint att få ta del av dina tankar.
(Intervjun är löst inspirerad av Not every hacker is a woman)
Under tiden i samtiden
The Sphere är omskriven som fallstudie i en ny rapport vid namn Wanderer Above a Sea of FUD: Cultural workforce, crypto anarchism, intellectual rights, and blockchain-based funding models for culture and arts. Det är ett högintressant dokument för er som snabbt vill få en lägesrapport om vad som sker i mötet mellan konst och blockkedjor. Fackspråket inom det här området är inte helt lätt att ta sig igenom men de flesta uttryck går att söka sig fram till vid intresse. FUD står förresten för fear, uncertainty and doubt. Jag tar upp denna rapport i Antigravitation både för att dela med mig av det allra senaste men även för att visa att vårt arbete, sprunget ur en frustration kring den bristande infrastrukturen inom cirkusområdet, nu plockas upp i alltfler sammanhang i kryptofältet.
Rapporten är skriven av María Paula Fernández, Stina Gustafsson och Beth McCarthy, med bidrag från Matt Condon. Mer ingående information om dessa personer finns i deras rapport i länken. För att få ett litet hum om vilka de är kan man tänka på dem som en grupp personer som verkar i skärningspunkten mellan krypto, konst, ny styrningspraxis och teknologi. Man kan också tänka på dem som sjukt nyfikna personer som lägger ner själ och hjärta för att utforska de möjligheter och hinder som finns för konsten inom blockchain och kryptoområdet och vice versa.
Rapporten utarbetades under 2020 som en följd av en tidigare rapport There is no Such Thing as Blockchain Art från 2019. Den tidigare rapporten tittade även den närmare på mötet mellan blockchain och konst och slog fast att det fanns ett behov av kompetensutveckling och fokuserat samarbete mellan de olika områdena för att relevanta produkter och synergier skulle kunna skapas. Klyftan mellan konstnärer och teknologer var för stor då för att hävda att det faktiskt fanns ett blockkedjekonst-ekosystem. Den ena gruppen såg blockchain som ett sätt att locka mer pengar, medan den andra såg konstnärer som en användarbas som lätt kunde förstå kryptovalutor och marknadsplatsernas användarupplevelser enkelt.
Så vad har hänt under det senaste året?, frågar sig den vetgirige.
Den senaste rapportens slutsats visar att plattformar och team har utvecklats mycket. Konstmarknaden inom kryptoområdet har vuxit dramatiskt och har fått större uppmärksamhet av bl.a. riskkapitalister. Utvecklingen med NFT (Non Fungible Tokens) har gjort att allt fler inom kryptogemenskapen blir NFT-konstsamlare. Under 2020 har branschen helt enkelt gjort stora, omfattande framsteg i rask takt. Det viktigaste budskapet framåt är att hitta en balans mellan kryptoområdets arbete, ny teknologi och de grupper som samarbetar med dessa.
Vad skrivs om The Sphere?
Här kan man lugnt säga att google translate inte har hunnit med att uppdatera sitt ordförråd väl nog att göra projektet rättvisa i översatt format. Jag har således valt att plocka ut en bråkdel av innehållet. Det är intressant att ta del av ett nytt perspektiv som understryker The Spheres relevans utanför cirkus och scenkonstfältet. Från rapporten:
The Sphere beskriver sig själv som ett tvärvetenskapligt samarbete, initierat av konstnärerna Sara de Vylder och Olle Saloranta Strandberg, som underlättar ett ömsesidigt utbyte av konstnärliga och ekonomiska flöden. Detta uppnås genom att möjliggöra för intressenter från scenkonstens hela ekosystem att experimentera med nya finansieringsstrategier, […]
Genom att väva en "digital själ" av automatiserade, oföränderliga processer inbäddade i smarta kontrakt tillsammans med konkreta metoder och resultat i den verkliga världen - till exempel, ett arbete som finansieras och distribueras enligt överenskommelserna mellan dess skapare och en investerad publik - hoppas The Sphere på att kunna ta itu med utmaningen att sammanföra peer-to-peer-teknologi med ett konstkooperativ.
De har påbörjat steg mot att lösa särskilt svåra frågor, exempelvis hur man utvidgar finansieringskällorna (t.ex. genom att utvidga modellen för bidrag till att omfatta filantropiska publikmedlemmar) och inrikta sig på byråkratiska svaga punkter som kostar onödiga resurser och exploaterar konstnärer.
Mer om allt detta för den som följer länken.
Det var allt för nu. Tack för att ni tagit er tid och på återseende om två veckor! Dela gärna med era nära och kära genom att trycka på den här knappen:
Avslutningsvis en ny video från The Sphere.
För er som inte prenumererar ännu. Gör det, bara gör det: