Hej alla fina!
Det här är det första nyhetsbrevet med mig som avsändare. Ett sjusovande lussefirande utan saffran. Jag kommer att testa mig fram gällande form och innehåll och är givetvis tacksam för respons, önskemål och funderingar. Tveka inte över att helt enkelt maila feedback. Om ni känner någon som skulle kunna glädjas av innehållet får ni hemskt gärna dela det här brevet hur ni vill.
Jag inledde 2020 med en stark känsla av olust inför sociala medier. Jag tänkte att det nog var dags att lägga ner representationen av görandet och hänge mig åt görandet självt. Vad det nu ens innebär i dagsläget. I det dolda om det var vad som krävdes. Jag läste Geert Lovinks bok Sad By Design i januari. Lovink skriver på ett engagerande sätt om hur sociala medier har påverkat “det sociala” och man riktigt känner swipe-tummens utbrändhet i takt med sorgen över att vi nu för tiden snarare tänker utifrån och in än inifrån och ut. Men med jämna mellanrum uppkommer några fantastiskt catchy rader. Den holländske grundaren av The Institute of Network Cultures (INC) skriver i förbifarten meningen Do not feed the platforms. En mening som satte sig direkt. Ett sorts järtecken. Jag återfann samma mening i The Data Prevention Manifesto efter lite sökande. (Jag översätter genomgående de engelska citaten till svenska för att förenkla läsningen. Detta sker med risk för att jag missar vissa subtiliteter i originaltexterna.)
Vår credo är: do not feed the platforms. Vi föreslår kreativt sabotage, konkreta former av förebyggande som undergräver ”big data” -regimen på alla nivåer, från substantiell till molekylär. Låt oss ta konkreta steg mot en övergripande datareduktion. Vi kommer inte längre att mata de datahungriga Minority Report-maskinerna som är programmerade för att identifiera uppkommande oregelbundna beteenden.
Jag gick ut hårt. All in. Tryckte en tröja till och med. Decentraliserade alternativ till de stora plattformarna. Där vinsten fördelas över användarna och de som skapar och konsumerar innehållet. Nu var det dags att ta steget. Det är ironiskt att just det här året blev hela min bransch förpassad till sociala medier. Från scenen till plattformen och helt i händerna på affärsmodeller ytterst få av oss sympatiserar med. För varje gång det här årets händelser har ruskat om oss och vår omgivning är det som att allt mer av ytan har fallit isär. Maskineriet under har blottats på ett sätt jag inte varit med om tidigare. I takt med att den underliggande infrastrukturen blivit tydligare har sökandet efter mening och alternativ blivit mer febrilt. I vems spel är det jag satsar all min tid, arbete och resurser?
Du står högt upp på en smal ställning. Tiotals meter över marken.
När du vänder blicken ned mot marken känns det som om allting svajar. Ditt grepp om ställningen är så hårt att knogarna vitnar. På tvärs med ställningen, över ett rårör, ligger en lång planka och balanserar. Du vänder blicken mot din vän som klättrar på motsatt sida av ställningen. Hon håller den ena handen på ställningen och den andra på plankans mitt så att den inte ska falla åt det ena eller det andra hållet. Tillsammans tar ni er långsamt och metodiskt upp på plankan. Minsta skakning får den att svaja. Ni tar er upp på plankan med fötterna på varsin sida av center. Momentet när ni ska komma ut på olika sidor är oerhört krävande.
Långsamt.
Metodiskt.
För varje steg utåt måste parten på andra sidan flytta efter för att hålla jämvikt. Om en person tvekar kan inte den andra fortsätta ut. Ju längre ut desto mer står på spel. Det är en bit ut som en verkligen börjar uppleva livet. Lyssnandet, närvaron, tilliten, magkänslan och tydlig verbal kommunikation är viktigare än någonsin. Situationen är inte individuell frihet utan gemensamt risktagande. En livsviktig samhörighet där varje rörelse får en konsekvens. Det här är essensen av vad ekonomen och författaren Nassim Nicholas Taleb kallar Skin In The Game.
Taleb har skrivit några populärvetenskapliga böcker varav jag endast slukat Antifragile och Skin in the game även om hans bok The black swan diskuterats flitigt mellan varven. Han skriver ofta raljerande och generaliserande med en sorts arrogant humor. Samtidigt är det svårt att undvika att förundras av hans teorier oavsett ideologiska meningsskiljaktigheter. Som före detta akrobat är det svårt att inte känna hur den abstrakta finansbranschen plötsligt blir förankrad i upplevd erfarenhet genom Talebs böcker. Funkar antagligen även för andra människor.
Jag hävdar att konstnärer i allmänhet och akrobater och lindansare i synnerhet har en stor praktisk erfarenhet av Skin In The Game. Ett uttryck som jag vägrar kalla skinn i leken eller hud i leken. Begreppet låter inte bra på svenska. Så vi har dessa personer med en stor erfarenhet av gemensamt risktagande, riskminimering, radikal tillit och att sätta sig själva på spel. När krisen slår till är det dessa individer som försvinner först. Under en kort tid i år fanns det endast tre långtidsanställda cirkusartister i Sverige. Resten?
Om jag hade kallat det skinn i leken hade den stora frågan i dagsläget varit - vems skinn i vems lek?
Taleb skriver:
”[...] Byråkrati är en konstruktion genom vilken en person bekvämt separeras från konsekvenserna av hans eller hennes handlingar. Och man kan fråga sig, vad kan vi göra eftersom ett centraliserat system nödvändigtvis kommer att behöva människor som inte direkt utsätts för misstagens kostnad? Vi har inget annat val än att decentralisera eller, mer artigt, att lokalisera; att ha färre av dessa immuna beslutsfattare. Decentralisering baseras på den enkla uppfattningen att det är lättare med makrobull***t än mikrobull***t. Decentralisering minskar stora strukturella asymmetrier. Men oroa er inte, om vi inte decentraliserar och fördelar ansvar kommer det att ske av sig själv, på det hårda sättet: ett system som inte har en mekanism för skin in the game, som bygger upp obalanser, kommer så småningom att sprängas och självrepareras på det sättet. Om den överlever. Modernitetens förbannelse är att vi i allt högre grad befolkas av en klass människor som är bättre på att förklara än att förstå eller bättre att förklara än att göra. ”
Jag menar inte att lättvindigt peka på ett systemfel där de som som skapar innehållet försvinner före de som paketerar innehållet (som inte finns) eller kontrakterar innehållskaparna (on hold). Inte heller att stora delar av scenkonstbranschen, konstnärer som institutioner, i år ägnar oerhört mycket tid och resurser åt att skapa innehåll för sociala medieplattformar. Där de genererar mycket värde men aldrig får se avkastningen. Jag vill lyfta möjligheten att tänka oss gemenskaper inom scenkonstens ekosystem där alla som deltar har skin in the game.
Ett flertal initiativ för att lyfta den samtida cirkusen nationellt och regionalt har uppkommit under den senaste tiden. Nycirkus Öst, Sundsvalls Cirkusfestival, Cirkus i Väst, Cirkusflätan, Cirkus Syd, m.fl. Riksteatern fick precis ett utökat uppdrag med fokus på samtida cirkus. I uppdraget ligger att skapa förutsättningar och främja den konstnärliga utvecklingen för cirkuskonstnärer att verka i Sverige samt att göra konstformen tillgänglig för fler människor i hela landet. För detta får de 7 miljoner kronor om året. Sammantaget kan man säga att trots COVID-19 restriktionernas dråpslag mot scenkonsten och kultursverige finns det en uppsjö av cirkusinitiativ som fortfarande är aktiva. Samtidigt finns det ingen dedikerad samtida cirkusscen, samtliga regionala satsningar är i projektform och utvecklingen av cirkusproduktioner eller andra möjliga cirkusformat saknar finansiering. Hur många av dessa kartläggningar, residens och presentationsmöjligheter leder till en långsiktig förbättring för branschen? Att döma av mängden administratörer involverade i varje projekt lider cirkusbranschen antingen av brist på konstnärer som kan skapa relevant arbete, ett överflöd av kreativa administratörer eller på ett undervärderande av den faktiska konsten. En missbedömning av hur konsten egentligen finansieras. Hito Steyerl är en tysk filmskapare, skribent och konstnär skriver i If You Don’t Have Bread, Eat Art!: Contemporary Art and Derivative Fascisms:
Människor är vana vid att uppfatta konstvärlden som sponsrad av stater, stiftelser, mecenater och företag. Men tvärtom gäller minst lika bra. Genom historien har det varit konstnärer och konstarbetare, mer än några andra aktörer, som har subventionerat konstproduktionen. De flesta gör det genom system med blandade inkomster där, helt enkelt, någon form av lönearbete (eller annan inkomst) finansierar konstskapandet. Men mer allmänt bidrar alla inblandade också på alla andra sätt till konstens cirkulation, vilket gör den starkare som valuta. Även artister som lever "av sitt arbete" subventionerar marknaden genom enorma uppdrag i jämförelse med andra industrier.
Det finns möjlighet till alternativa finansieringsmodeller. Modeller som möjliggör för alla i communityn att vara investerade med olika rättigheter och möjlighet till delaktighet. Incitament som får alla att värna om nuet och möjliga framtider för sitt sammanhang. Att den samtida cirkusen har en ständigt växande och entusiastisk publik är vedertaget men hur kan vi engagera dessa i produktionsprocesser, programläggning och finansiering av projekt och verksamheter på ett effektivt sätt? Hur kan vi skapa en investerad publik? Vad är det med cirkusen som vi alla samlas runt? Vad är cirkusens allmänningar? Vi kan tänka bortom genregränserna och prata om scenkonstens, konstens, kulturens eller kreativitetens allmänningar. Det får mig dock att tänka på mitt senaste möte med Kulturdepartementet där departementssekreteraren berättar för mig att det är omodernt att tänka i genrer. De väljer att ge 150 miljoner kronor extra till, det luddiga begreppet, regional kultur. Enligt budgetpropositionen 2021. Hon försäkrar mig att det kommer att stärka den samtida cirkusen.
Jag vågar dock hävda att det är naivt att tro att högre anslag per automatik kommer att generera bättre infrastruktur för cirkusen då ingen har ansvar för att detta ska ske. Om vi återgår till tanken om att gemensamt värna om cirkuskonstens allmänningar skriver Taleb i Skin in the game vidare om Elinor Ostroms arbete.
Det Ostrom fann empiriskt är att det finns en viss gemenskapsstorlek under vilken människor agerar som kollektivister och skyddar allmänningarna, som om hela enheten blev rationell. En sådan allmänning kan inte vara för stor. Det är som en klubb. Grupper beter sig annorlunda i en annan skala. Detta förklarar varför kommunen skiljer sig från det nationella. Det förklarar också hur stammar fungerar: du är en del av en specifik grupp som är större än bara dig själv, men mindre än mänskligheten i allmänhet. Människor delar helt enkelt vissa saker men inte andra inom en viss grupp.
När jag i slutet av 2017 började engagera mig i blockkedjor och kryptovalutornas potential låg Bitcoinpriset ungefär på samma nivå som idag. Många var vi som fantiserade om den nya teknologins möjligheter. Kod, Kryptering och Incitament. Vad kunde gå fel? Mycket har skett inom området sen dess. En person som ofta kom upp i diskussioner kring digital commons (digitala gemensamma resurser/allmänningar) var Elinor Ostrom, nationalekonom och nobelpristagare i ekonomi 2009. Ostroms arbete berörde primärt de naturliga allmänningarnas mekanismer och visade hur effektiv småskaliga kooperativ eller organisationer kunde samarbeta kring sina resurser. Exempelvis fiskevatten. Blockkedjor, eller distribuerade liggare, kan potentiellt innebära en lösning för att kunna skala upp samarbete kring gemensam produktion genom att samtidigt kunna behålla fördelarna med decentraliserad styrningspraxis. Detta gäller då primärt immateriella digitala gemensamma resurser, kod och kunskap. Som jag ser det kan detta även låta oss samarbeta på nya sätt kring konstnärliga processer och produktioner inom scenkonst och live performance. Mer om det i kommande nyhetsbrev.
För att knyta ihop säcken rekommenderar jag, i Geert Lovinks anda, oss att fundera kring de decentraliserade nätverkens potential. De som vi eventuellt drömde om på nittiotalet. Kanske kan vi komma vidare från de centraliserade plattformarnas tyranni. Åtminstone i teorin har nätverket en demokratisk potential. Men ingen kan i teorin säga att Facebook har en demokratisk potential.
I projektet jag och Sara de Vylder initierade där i slutet av 2017, The Sphere, som nu är ett storskaligt Europeiskt samarbetsprojekt inom ramen för Creative Europe, utforskar vi detta. En investerad publik med matchningspool från privata aktörer och staten med hjälp av quadratic voting och quadratic funding. Detta tillsammans med en digitalisering av kreativa processer som leder till globala samarbeten och lokala arbetstillfällen. Något som möjliggör för publik och aktörer inom den samtida cirkusens ekosystem att dela på de risker och möjligheter konstformen utgör.
Låt digitalisering innebära fler möten offline och inte tvärtom. Det tar jag med mig från Geert Lovinks medverkan på STRP Festival i slutet av maj i år.
Vi måste gå tillbaka till science fiction för att komma ihåg vad vi önskade för vår framtid. Vad vi önskar är mindre tech. Att gå offline. Resa. Lämna den förbannade buren. Inget mer internet. Frågan under alla dessa veckor (covid-19). Varför är videomöten så utmattande? Så dränerande! Snälla, ge oss mindre.
Tack för denna gång! Tveka inte på att använda plattformarna till fullo medan de existerar och dela järnet.
Kärlek,
Olle