Tekniktrötthetens baksida
Nyhetsbrevet där läsare efter läsare väljer att tänka på annat.
Fast på plattformen
Avslutade precis läsningen av Geert Lovinks senaste bok “Stuck on the Platform”. Det har skett en pandemi mellan den och förra boken, “Sad by design”, och det är uppenbart att det finns en viss frustrerad uppgivenhet över sakers tillstånd. Digitaliseringen av det sociala accelererar men kritiken av plattformsjättarna övergår aldrig till handling. Vi är snarare än mer fast i deras skönt invaggande affärsmodeller där transaktionerna är väl dolda medan vi enkelt kan bekräfta eller få bekräftelse med ett klick.
Faktum är att i princip alla människor överallt stänger av hjärnan så fort någon klagar på plattformarna. Ingen orkar höra eller tänka på det där. Vad är ens alternativet?
Nej säg inte.
Orkar inte.
Vill inte ladda ner nån skit som jag ändå inte kommer använda och som skickar en massa jävla notiser.
Vi stänger inte av sociala medier, vi stänger av hjärnan för att slippa föreställa oss alternativet. För den lilla, lilla nyfikna klicken av personer kommer dåliga nyheter. Det bättre alternativet till plattformen fungerar sämre. Det strömlinjeformar inte upplevelsen, det uppmanar inte till att bekräfta eller bli bekräftad, det håller inte fast användare och det finns inte på en plats. Vi måste vara aktiva i ett flertal olika forum i olika appar för olika intresseområden parallellt. Allt samlas inte, räknas inte, mäts inte, underlättas inte.
Någon som har en bra hisspitch på detta som kan skapa lite pepp?
Engagemang och ansvar
Den här utgåvan av nyhetsbrevet verkar ha som uppgift att få folk att sluta läsa, en efter en. Rubrikernas osexighet, innehållets tråkighet, slutsatsernas frånvaro. Rädda oss! …eller låt oss fokusera lite på kultursektorn.
Hejdå, ni två läsare som var kvar.
Vad skulle hända ifall bidragsgivare på lokal, regional, nationell och transnationell nivå helt enkelt inte godtog statistik från centraliserade sociala medier, utan begärde andra, lägre och mer svårfångade siffror? Hur skulle det påverka enskilda konstnärer, mindre konstnärskollektiv, frigrupper och föreningar? Hur skulle det påverka institutionernas marknadsavdelningar? Vad sker med konsten och kulturen om vi tillåts bortse från att skapa innehåll som gynnar algoritmer skapade för att utvinna värdet och placera det bortom den egna sektorn? Vad sker med publiken och tillgängligheten? Orkar vi ens tänka på det här?
Tanken på att dessutom gå från tanke till handling får hjärnan att koka.
Låt oss ta en fikapaus.
Vi fortsätter detta efter semestern.
Inte. För nu fortsätter det.
Vi vet redan att antalet medlemmar i en Facebookgrupp inte korrelerar med antalet engagerade personer. Inte ens antalet aktivt skrivande personer i en Facebookgrupp representerar antalet engagerade personer om vi ska vara ärliga. Det finns en diskrepans mellan det passiva engagemanget sociala medier erbjuder och aktivt engagemang. Steget mellan en Facebookgrupp och att starta en grupp i appen Telegram verkar så litet men alla som har försökt detta vet att endast en liten procent följer med i en sådan migrering. Vad säger detta om gruppens medlemmar och administratörer/initiativtagare? Grupper för aktivister som följer minsta motståndets lag känns som en paradox men det är där vi befinner oss. Till och med ren passivitet, att helt enkelt strunta helt i engagemang och sociala medier, är både subversivt och mer ansträngande än att bara rida på vågen av den luddiga känslan av att man gör något. Om man som t.ex. en centrumbildning inom kultursektorn inte kan förmå sina medlemmar att aktivt ladda ner en app för att gå med i en grupp som helt fokuserar på centrumbildningens huvudfrågor hur bra är man då på att engagera? Hur relevant är man för fältet?
Bland det som hindrar oss från att försöka fly plattformen finns just den krassa verkligheten. Hellre 500 medlemmar i en facebookgrupp än tio medlemmar i en Telegramgrupp. Oavsett engagemang. Då nås ju i alla fall fler av ens nyhetsbrev eller bildmaterial. Fler kommer att säga: “Just det…det var nåt seminarium eller nåt ni gjorde förra veckan va? “, när ni ses på Scenkonstbiennalens mingel. Känslan av att nå ut, känslan av att vara delaktig, känslan av att göra. Skönare än insikten om att man inte når ut till delaktiga doers, eller deltar i att förändra sin situation som konstnär.
Jag orkar inte ha en ny app för allt jag ska göra. Blir fan galen!
Om man har intresseområden och ansvarsområden som man delar sin tid mellan, hur komplicerat är det egentligen att vara aktiv i ett flertal appar? Jag hävdar att problemet snarare är att man inser att man inte alls är så ansvarstagande eller intresserad som man vill intala sig själv. Förmår man sig inte att logga in på Telegram en gång i veckan för att i 15-30 minuter gå igenom det som hänt i flödet är det nog det sammanhanget inte en prio i livet. Istället för att gå ur gruppen och helt missa informationen låter man flödet växa i takt med skuldkänslan av att man har en massa saker man nog borde läsa. Att frigöra sig från plattformen kan leda till att man måste möta sig själv.
Det är smärtsamt att inse att man inte självmant tar sig tid att läsa igenom dokumenten från styrelsen man sitter i. Det bästa vore om någon tog på sig föräldrarollen och skickade sms för att påminna om att läsa dagordningen för morgondagens möte. Men man vill inte erkänna det. Med en tumme upp och en snabb kommentar eller ett hjärta, bevisar man för sig själv och sin omvärld att man hänger med och tar sitt ansvar. Men man slipper lägga dyrbara minuter på det. Det är vad det är. Det är bara dissonansen mellan ens berättelse och ens agerande som är smärtsam.
Det finns onekligen fördelar med plattformen. Folk ser att man håller på. Att det är saker på gång. Att man inte sitter framför datorn i krisartad förvirring. Allt detta medan man sitter framför datorn i krisartad förvirring. Vad GÖR jag egentligen?
Vad göra?
Om vi ser att det finns ett problem med plattformsjättarnas inverkan på demokratin och mänskliga rättigheter kanske åtminstone kultursektorn kan orka vara lite kreativ? Gå i bräschen rent av? Det är problematiskt att scenkonsten ser “digitaliseringen” som analog med “streamingen” och helt missar alla andra icke-transparenta transaktioner och utsugande mekanismer som utvinner värdet och lämnar tomhet kvar. Hur kan vi påverka våra kreativa processer genom att aktivt labba lite med de digitala verktyg vi socialiserar via? Hur kan vi skapa kvalitativa ömsesidiga relationer med våra vänner, medlemmar eller vår publik utan varken nå flest, bli helt kartlagd eller bidra till affärsmodeller vi inte sympatiserar med?
Lovink skriver i Principles of Stacktivism:
How can we bring together new forms of collective intelligence that are truly planetary in nature, which is to say conflictual and variegated, and not merely designed to replicate Western policy production? Call them organized networks or think tanks, we’re gathering in a closed forum, on Telegram, Mastodon or Signal in order to get things done, overcoming the divisions that aren’t ours. In theory we have all the communication skills, tools and ideas, yet we often do not know how to organize ourselves outside of surveillance capitalism and state control.
Gå gärna med i den nystartade gruppen “Antigravitation” på Telegram. Diskussioner om kultur, tech och konst på Svenska. En plats att dela länkar, diskutera whatever. Hittills helt obefolkad och eventuellt kommer det att förbli så.
Ett litet lästips
Ett spännande blogginlägg av Mat Dryhurst som heter “D̶i̶g̶i̶t̶a̶l̶ ̶S̶c̶a̶r̶c̶i̶t̶y̶ Feasible Abundance and the Shock of the Nude”.
Many critics of crypto and NFTs mistakenly suggest that crypto is introducing financialization, inequity or scarcity to our digital lives. This is false. Public blockchains, through making visible latent forces such as financing, unequal returns, or scarce and valuable ownership, are bringing long existing dynamics to the surface to be scrutinized. These forces are not new, they are nude.
Our previous internet lives are financialized daily on interfaces most of us do not have access to. Web 2 has concentrated wealth and attention to a handful of players at the top (who often most dutifully serve the objectives and accept the universal terms of a handful of platforms), but few other than professional insiders have seen the full extent to which this is true.
Den olästa rubriken
Här kunde en text finnas som nådde läsare men jag anser att chansen att någon fortfarande fäster blicken vid den här texten är mycket liten. Inte ett klipp. Knappt en bild. Sänder ut ett tack i etern.