Övervakningskapitalism och cirkus
Inspirerat av 'Den förutsägbara kulturen - Corona, konst och kapitalism'
Det andra nyhetsbrevet blir en bonusupplaga. Jag läste rapporten Den förutsägbara kulturen - Corona, konst och kapitalism från Bohm Bohm Room av Mattias Desac som kom ut nu i december och kände att den fungerar mycket bra som en del 2 av mitt första nyhetsbrev Mata inte plattformarna. De citat som hittas i nyhetsbrevet är uteslutande från rapporten om det inte står något annat.
Rapporten är fristående och utgiven av Bohm Bohm Room “men sprungen ur ett uppdrag från organisationen ccap med syftet att verka för ett systemskifte inom samhällets syn på konstens samhällsfunktion och dess möjligheter att navigera bortom marknadsekonomins spelregler.” En härlig ambitionsnivå ccap! Jag hakar på. Vidare skriver Desac att tanken med rapporten är att fundera över de olika vägar konsten och kulturen kan ta efter coronakrisen, speciellt med tanke på under krisen stärkta positionen för övervakningskapitalismen. En term som under de senaste åren populariserats av socialpsykologen Shoshana Zuboff.
Övervakningskapitalismens logik passar även bra med en auktoritär regim där
kulturpolitiken ofta är ett område som prioriteras högt. Med argument som att covid-19 och andra virussjukdomar behöver kontrolleras kommer det att vara enklare att implementera strikta åtgärder för att kontrollera och övervaka invånare. Det här riskerar att påverka yttrandefriheten och i förlängningen konstens möjligheter att ifrågasätta rådande strukturer och vara en potentiell kraft mot etablissemanget.
På samma sätt som dåtidens exploatörer hämningslöst tog vad de ville utan några samvetskval kan detsamma sägas om hur Google, Amazon och Facebook ser på privat information. Det handlar inte längre bara om smarta algoritmer som ger oss tips på böcker eller skapar skräddarsydda playlists på Spotify. Det handlar även om så kallad “nudging”, vilket handlar om att företag har tillräckligt med information om oss för att kunna föra in oss på konsumentbeteenden som vi själva inte visste att vi var intresserade av. Denna kraft att forma beteenden för andras vinst eller makt är automatiserad. Det har ingen grund i demokratisk eller moralisk legitimitet och hotar själva stommen för individuell autonomi som är avgörande för att ett demokratiskt samhälle ska fungera.
Som konstnär har jag under de senaste åren funderat mycket över relationen mellan den fria konsten och de digitala plattformar vi alla mer eller mindre är förpassade till. För marknadsföring, informella nyheter om branschen och nätverkande. Trots att jag i mångt och mycket brinner för just scenkonst och ett levande möte med deltagare på plats har detta fått mitt intresse för det digitala och digitaliseringen att bli allt större. Det är svårt att undvika att se hur plattformarnas infrastruktur och algoritmer påverkar vårt beteende, våra förväntningar och vårt skapande.
Desac skriver att även om över 7,3 miljoner kulturella och kreativa arbeten inom EU kommer att påverkas av krisen (enligt Eurostat) har kulturaktörer under året i mycket hög grad erbjudit att visa sina verk på digitala plattformar utan kostnad för mottagaren. Detta tänker jag görs av olika anledningar beroende på aktör. De fria grupperna och konstnärerna delar antagligen inte bara för att ge av sin konst till publiken i “denna märkliga tid” utan även för att visa att de existerar, för branschen, bidragsgivare och även publiken. I dagsläget råkar den enda platsen för denna uppmärksamhet vara på just Instagram, Facebook, YouTube, etc. Det här är en nödlösning, men för att kultursektorn ska överleva på sikt måste vi utveckla nya stödmodeller och finansieringsmodeller.
Riskerna med att blint acceptera den växande övervakningskapitalismen är många. En av dessa är att den ökade insamlingen av data kan påverka “konstnärliga uttryck så att det skapas på ett förutsägbart sätt, utformad efter precisa beräkningar och algoritmiska mönster.” Desac drar det till sin spets och ställer frågan “Vad händer om automatiserade konsnärliga curatorer bestämmer innehållet på konstmuseum eller blir konstnärliga chefer på danshus och teatrar?”
Rapporten beskriver inte endast coronakrisens eventuella hot mot demokratin utan pekar även mot det möjlighetsfönster som i den bästa av världar kan få oss att finna nya synergier mellan kultursektorn och näringslivet, hitta nya finansieringsmodeller för en digitaliserad kultursektor och väcka liv i en medborgarrörelse för datarättigheter. Kanske kan all tid framför skärmen och de lyckodränerande sociala medierna få oss att värdera livekonst ännu högre? Kanske kommer vi finna kollektiva lösningar kring arbetsmarknadsfrågor, prioritera mänskliga värden, naturen och det lilla i livet? Livet är kanske mer än karriär och ökad tillväxt? Det verkar som att just överkonsumtionen av den digitala ekonomin äntligen kan innebära den moderna vänster Karin Pettersson saknade i aftonbladetartikeln Regeringen saknar idéer om den digitala ekonomin hon skrev i augusti i år. Vi har alla obetalt och med en alltjämt falnande livslåga grävt oss djupare och djupare ner i den sorgsna, leriga sociala-media-gropen och äntligen har spaden stött i något nytt och spännande. Kanske finner vi där varandra på nytt! Offline! Men Desac påminner oss:
Oavsett vad som sker kulturpolitiskt är det viktigt att inse att det inte är pandemin som automatiskt påverkar politiken åt en viss riktning. Det handlar om vilka beslut samhället väljer att ta.
Ungefär här vill jag passa synka tankarna kring krisens möjlighetsfönster med det jag arbetar med i nuläget. För som filosofen och författaren Boyan Manchev hävdar i The collaborative turn in contemporary dance.
Det finns ingen möjlig frigörelse utan uppfinnandet av nya produktionsmetoder, och därigenom nya former av gemensam existens.
I arbetet med The Sphere ser vi över de befintliga produktionsmodellerna inom kultursektorn med fokus på den samtida cirkussfären inledningsvis. Vårt uppdrag är att säkerställa möjligheten för fri konst i en föränderlig tid genom att experimentera med själva ramverket, institutionerna, istället för att hitta ytterligare ett sätt att verka innanför dessa.
Tidiga 80-talets tech-utopier trodde att internet skulle ge radikal frihet från staten och marknaden. Det var en plats som som utlovade frihet, kreativitet och utökad demokrati. Manifest skrevs och den allmänna drömmen byggdes på känslan av att tekniken kunde öppna dörrarna till en högre medvetenhet, så att vi skulle kunna se parallella versioner av vår verklighet.
Ovan är en film från när vår medarbetare Cem F Dagdelen presenterade The Sphere från ett utvecklarperspektiv tidigare i höstas. Bilden ovan videon, om The Sphere’s videor, kan man klicka på för att komma till vår YouTube-kanal som är under konstruktion men redan har en del innehåll. I nuläget är det endast en serie inspelade zoom-samtal men strax kommer det mer rörligt innehåll skapat för videoformatet.
I arbetet med The Sphere försöker jag förhålla mig till mina erfarenheter av cirkuskonsten för att se vad som skulle skapa bra förutsättningar för mig som konstnär. Under mina verksamma år är det frågor om fördelning av makt/beslutsfattande och resurser som gett bränsle till mitt skapande men även det omvända. Pengar till konstområdet ska primärt gå till produktion av konst och övriga kostnadsområden ska ha inflytande från verksamma konstnärer i fältet. En annan viktig aspekt är publikens rätt till inflytande och delaktighet i själva produktionsprocessen. Ett känsligt område för många konstutövare. En känslighet jag vill ta på fullaste allvar och försöka förstå i grunden för att möjliggöra en publikdelaktighet som skapar synergier och kvalitet.
I frågan om konstens värde, som delvis är omätbart och informellt men som även på ett ytterst kostnadseffektivt sätt genererar arbetstillfällen och avkastning till alla tänkbara områden, är jag intresserad av att fånga värdet av delar av det informella arbetet. Varför? Om vi lyckas fånga nya värden i den konstnärliga processen och dela dessa, tänker jag mig att de kommer att påverka helheten och omforma den. Nya informella och omätbara värden kommer att skapas. En del av den konstnärliga processen kommer alltid att uppkomma i skuggan, mörkret eller det informella. Mitt uppdrag i arbetet med The Sphere är att vara delaktig i utformandet av system där värdet av konsten och kulturen kan fångas på ett nytt sätt för att distribueras till cirkusgemenskapen. För att fånga nya värden måste vi t.ex. finna nya sätt att intuitivt digitalisera delar av processen och produktionen. Något som kan innebära grunden för nya finansieringsmodeller. Där avkastningen av arbetet tillfaller cirkusgemenskapen, inklusive den investerade publiken, och genererar fortsatta autonoma processer och kvalitativa produktioner eller milstolpar.
Kanske kan konstnärers historik och nuläge presenteras utan att medieras till oprecisa ord och språk. Något som idag krävs i t.ex. ansökningar eller pitchar. För att skapa den transparensen krävs en säker infrastruktur, som kan försäkra erkännande och ersättning för verk utan att skapa högre OH-kostnader, i synergi med en affärsmodell som inte suger ut värdet till externa aktörer utan skin in the game.
The Sphere samlar experter och intresserade från runt om i världen för att arbeta med produktionsmodeller, ny teknologi , det sociala och immateriella rättigheter för att para ihop dessa på nya sätt och skapa cirkus utanför byggnaderna, nya format, en sorts ny IP/copyleft/open source rörelse, och en fysisk, ickedigital scenkonst; och cirkusproduktion som genererar nya globala samarbeten, förlänger verks livslängd, förstärker lokal produktion, investerat publikdeltagande och demokratiserad curating för festivaler, mm.
En del av arbetet rör det vi kallar (an)arkivet. Vi kommer att ha ett par labb kring detta under våren 2021 och vi startar en internationell studiecirkel i ämnet för de som är intresserade. Kontakta i sådans fall Joel Mason. Han har för övrigt en video på vår YouTube-kanal.
Jag avslutar delen om rapporten och The Sphere med ett citat från inledningen i rapporten, några frågor en oredigerad lista och en upphittad anteckning. Tusen tack till ccap, Mattias Desac och Bohm Bohm Room för rapporten!
En aspekt av coronakrisens utveckling är att undersöka det möjliga hopp och
engagemang som väckts under en händelse som denna. Vilket typ av engagemang
kommer att väckas och varifrån startar det? Vad blir den ideologiska värdegrunden
för detta engagemang?
En fångad och oredigerad lista:
Övervakningskapitalismens stärkta position under och post corona.
Hur kan kultursektorn lösa finansieringen då plattformarna inte genererar vinst till kulturutövarna?
I den här krisen finns hopp om kollektiva lösningar.
Hur påverkas vi av att vi styrs så mycket av algoritmer som vi i vår tur föder? Vad sker med den konstnärliga friheten?
Ekonomi och konst hänger ihop. Hur kan vi samspela framåt?
Det omätbara i det mätbara samhället. När det digitala spelar en allt större roll. Kartan är inte territoriet.
Ny rörelse för datarättigheter.
Hur skulle vi kunna ta betalt på ett mer etiskt sätt?
Avslutningsvis ett julklappstips
”FANGo” är ett försvarsvapen mot övervakningskapitalismen. Dold av sin likhet med en mobiltelefonladdare finns en mikrokontroller som tar kontroll över den inkopplade smartphonen. Den skickar förfrågningar till Google, Amazon och andra sökmotorer samt lanserar videor på YouTube för att lura datahandlare i deras datainsamlingsprocess. Skapad av konstnären Martin Nadal. Köpköpköp!